Namibia är stort.

Det har nu gått några dagar med mycket transporter, Namibia är stort med långa avstånd, mesta av vägarna utanför de större allfarvägarna är grusvägar, och flera timmar i buss tar på krafterna, men när man kommer fram till lodgerna är det ofta mödan värt. Bra standard fina sängar och bra toaletter med sköna duschar, ofta med en svalkande pool.Från Swakopmund gick färden först upp över Skelettkusten och ytterligare en sälkolonitill. Sedan bar det av ett ställe långt ut i ödemarken som heter Tvyfelfontein. Ett underbart ställe under ett berg med vidunderlig utsikt, där i närheten fanns det flera sevärdheter i form av vulkanformatrioner som var spektakulära. I närheten fanns ett hällristningsområde som var ett världsarv utfärdat av UNESCO. Jag bjöd på stående fot att guiden skulle kunna komma till västkusten och besöka Vitlycke i Tanum, men jag tror hon avstår från det...
Efter det blev det då många grusvägsmil till Etoshaparken med gamedrive.

Namibia är en stor producent av industrisalt, vi körde förbi flera stora saliner där vattnet fick avdunsta.

Vår chaufför Raymond fick se denna på vägen. Men det var svårt att får ögonkontakt...

Hägringar i öknen.

Lodgen i Tvyfelfontein, här hade man gärna stannat en dag till, bara för att insupa atmosfären. Programmet är lite stressat, så en dag för att bara vila hade inte varit fel.

Det verkar vara lätt att bygga vägar här nere, bara jämna till och asfaltera. Vi körde förbi ett par väghyvlar på en grusväg, men jag är osäker på om kvaliteten blev bättre.

Detta vägmärke såg vi ofta, det är varning för flodraviner som korsar vägen, vid regnsäsong kan de svämma över.

Wifi är rätt slött, så bilderna från gamedrive i Etosha kommer senare när det är bättre fart..

Swakopmund

Vi reste från den torra öknen mot kusten, ökenslätterna avlöstes av flodraviner som nu var torra, men under regnsäsong kan vara frustande floder, guiden sa att vägarna blir översvämmade och därmed ofarbara.
Walvis Bay är Namibias största hamnstad som även utnyttjas av Botswana och Zambia. Swakopmund är staden strax norr om Walvis Bay där hotellet som vi övernattar ligger, här märks tydligt den tyska influensen i bland annat arkitekturen. I morse gjorde vi en båttur för att se både Knölval Bengueladelfiner och sälar.

På vägen från Dead Vlei passerade vi ett hägn där man håller geparder.

Framme i Walvis Bay träffade vi på Flamingokvintetten...

På båtturen fick vi fripassagerare i form av väldigt närgångna pelikaner.

Knölval med ostronodling i bakgrunden. Vi blev bjudna på lunch på båten av bland annat ostron, med peppar och tabasco gick det väl ner...

Bengueladelfinen skulle enligt giden bara finnas längs Namibias kust, haj däremot trivs inte så här långt upp p g a det kalla vattnet som Benguelaströmmen för upp från Antarktis. Får väl åka till Kapstaden för att få dyka med Vithaj...

Några av de ca 600 000 sälar som finns vid Walvis Bay.

Ålekråker finns ta mej faan överallt.

Efter båtturen delade gruppen upp sig några åkte flyg norrut mot Skelettkusten, några gjorde en stadsvandring i Swakopmund, och jag och några till gjorde en jeeptur söderut längs kusten för för sanddysåkning. En riktig rollercoast upplevelse, upp och ner längs sanddyner. Häftigt. Lite mer vyer för fotografering och som avslutning ytterligare förtäring. Tavlan frukost i det gröna har man sett, men lunchbuffe i öknen är livskvalitet av högsta märke.

I morgon bär det av norrut för att så småningom komma till Etosha nationalpark, kanske vi då slipper att vada i sand. Där blir det mera gamedrives och ett rikare djurliv.

Kalahari Ferrari har bara en hästkraft, med en kärra efteråt.

När vi åker upp mot nationalparkerna kanske det blir glesare med wifi igen.

Namiböknen

Det har gått några dagar utan Wifi, men bor man i tält i öknen så får stå ut utan internet.
Resan från Windhoek mot Namiböknen gick genom Kalahariområdet. Kalahari är ingen öken utan mer ett stäpplandskap med buskar och träd, torrt, javisst, men området används till boskap, kor och getter i första hand. Området präglas av sandsten och kalkstensbergrund, men in emellan ligger områden med granitberg, ofta finskuren men mycket stenar och branter. Det vore en våt dröm att ha en PreO tävling där...

Det fanns en hel del vilda djur längs vägen, som var av gruskaraktär, typ tvättbräda, så African massage fick vi mycket av. Vi såg också en "Kalahari-Ferrari". Det kan ni fundera en stund på vad det kan vara.

Detta tex är ett näste  för den sociala vävarfågeln, upp emot trettio par kan ha sina bon här, alla med ingång underifrån, för att försvåra för rovdjur, ormar bland annat. Kallas för Kalahari apartmentblock.

Oryxen var rätt vanlig. Det var bland annat sån jag åt...

Sen har jag också testat att äta Gnu, dock inte wookad, trots att vi var i öknen, öknen....

Sen  kom vi fram till Sesirem, som ligger i början av Namib Nauklut parken, en trettio meter djup ravin som under regnperioden kan ha vatten längst ner inget nu alltså, men väl en massa fåglar och skalbaggar och också denna..

En Hornviper.

Sen på kvällen blev det middag vid lägerelden och sen in i tälten. Det hade börjat blåsa, och fortsatten hela natten, man kunde tro att tältet skulle blåsa bort, vinden slog i tältduken så kudden fick sig några törnar, så mycket sömn blev det inte.

Reseledaren Kerstin och Per.

Men meningen med dagen efter var att åka ännu längre i parken, till Dune 45, där en del av gruppen gick upp i.

Dock inte jag, jag stannade kvar nere och sparade krafter till det som skull komma senare på eftermiddagen.

Soluppgång i öknen.

Vägen ledde nån mil till in genom öknen till Dead Vlei.

I sanning en av de märkligaste platser på vår jord. Träden är döda sedan ca 800 år, klimatet är så torrt att de inte multnar utan är uttorkade, mumifierade kan man säga.

Magisk plats.

Vi är nu i Swakopmund vid Atlantkusten, så det är inte lika varmt(tack och lov) och skall göra en båtresa för att förhoppningsvis se delfiner och val kanske.

Stadsrundtur i Windhoek

Efter en god natts sömn, efter flygstolarna var en flott säng helt OK, åkte vi iväg för att se på lite sevärdheter, och de vi fick åka till låg inom gångavstånd. Det var Elizabetkyrkan, som byggdes ca 1905, sades vara den äldsta bevarade byggnaden i Windhoek. Strax intill låg historiska museet, där man visade de kamper Namibierna fått utkämpa för nationell frihet, först mot tyskarna som fördrevs 1915 av engelsmän, och sydafrikaner, men också friheten till slut 1990 när man blev fria från det sydafrikanska apartheid oket. Precis intill låg den gamla tyska militära fortet Alte Feste. Den blev färdig ironiskt nog 1915, samma år som tyskarna blev fördrivna.

 Hotellet vi bor på, Safari Court är riktigt flott.

 Nationalmuseet, riktigt fin utsikt över stan uppifrån toppen.

Windhoek ligger i en dal platå med berg runtomkring.

Jakaranda trädet med sina blåa färgprakt.

I Uganda försökte jag i två veckor att fånga praktstaren på bild, här fick jag den första dagen. Med sin skimrande blå färg är den riktigt vacker. Överlag fanns här mycket fåglar i staden vävarfågel och nåt som liknade vår pilfink, nedan här är  en musfågel, den heter så kanske för sin musgråa färg.

Efter det blev det lite lunch, där det lokala köket testades, och ja Ingemar Gidenstam, detta öl kommer faktiskt från Windhoek, det heter ju också det. Sen blev det lite hantverksmarknad och en förevisning om diamanter, som även Namibia är en stor producent av. Bortswana, grannlandet är ju världens största producent av diamanter.

Trafiken i Windhoek är intensiv, på dagtid i alla fall, men ingenting emot Kampala, i och för sig har Windhoek bara ca 350000 innevånare mot Kampalas 2 miljoner, och till skillnad från Uganda så har här motorcyklisterna hjälm på huvudet, till och med såg jag cykliser mer ordentliga cykelhjälmar på huvudet.

Jag fick faktiskt guiderna att ta omvägen förbi Windhoeks brandstation. och något jag blev väldigt imponerad av var brandutrustningen i museet. Centrumrulle och bärbara brandsläckare, så ser det ofta inte ut runt om i Europa.

Senare på kvällen blev det middag på stan, en riktigt trevlig restaurant med mycket inhemsk vilt på menyn. Jag tog en Namibian Bush Fire vilken bestod av kött från antiloper, Oryx, Kudu och Springbock. Till det var det trådsmal pommes frittes, eller om det kanske var friterade maskar, nej det smakade i alla fall potatisaktigt.


Imorgon är det då en resdag ner till Namiböknen.

Första dagen i Namibia

Efter mer än 24 timmar, Daniel körde ner mig till Landvetter så var där strax före två när planet gick fyra, jag vill vara på plats i tid. På Arlanda möttes vi då resten av gänget som är med på resan. Nattflyg startadevid 22 och var nere i Addis Abeba vid sextiden på morgonen. Blev det mycket sömn? NEJ. Fortsatte  med fem timmars flyg till Windhoek, Namibias huvudstad, framme vid hotellet, efter en och en halv timmes väntan för att få visum, vi var inte ensamma på planet och vi var inte enda planet...
Vi blev vederbörligen kontrollerade av säkerhetsvakter innan vi fick komma in på hotellet, då presidenten och en del ministrar tydligen har konferens här idag.
Så denna eftermiddagen och kvällen blir det inte mycket gjort, ja kanske försöka ta igen lite sömn. Vi skall strax käka middag hela gruppen för att lära känna varandra lite bättre och imorgon blir det en stadsrundtur i Windhoek innan det på onsdag bär av söderut till Namiböknen med den röda sanden. Namiböknen är en av världens äldsta öknar så mineralerna i sanden har oxiderat, därav en karakteristiska röda färgen.

Några bilder från hotellfönstret.