tisdag 21 mars 2017

Tävlingshelg i Slovenien


Vi var fem stycken från Västsverige som tog flyget från Landvetter, via Zurich landade vi i på Marco Polo flygplatsen vid Venedig. Det svåraste var att komma ut från parkerings huset, vi följde exitskyltarna och hamnade på källarplanet. Det bästa sättet att ta sig ut från en labyrint, vilket detta verkade vara, är att lägga ut en tråd och följa den. Nu gjorde vi inte det utan kom ut ändå till slut.

Vidare sen till hotellet som ligger precis innanför gränsen i Slovenien, Hotel Prunk i Sezena, med ett eget ölbryggeri i källaren. Mycket praktiskt, det borde fler hotell ha.

Första tävlingen, också första deltävlingen i Europacupen var en TempO. Arenan var belägen i Lipica, mest kanske berömt för sina vita hästar, Lipizaer hästarna, som spanska ridskolan i Wien är berömt för.  Nå, det var mest då kontrollstationer i parkmiljö, och trots att jag kände mig ringrostig så hade jag bara tre fel av trettio kontroller, lite väl långa svarstider, därav ringrostigheten kanske, men placering 25 av över sextio, är jag jätte nöjd med, i internationellt motstånd, så slog jag några landslagsnamn och mästerskapsmedaljörer. Vann öppna klassen gjorde Lennart Wahlgren med alla kontroller rätt och hela nittio sekunder för tvåan som var kroatiskan Iva Loverec, som kom fyra på VM i TempO i Strömstad. Lennart vann med flera hästlängder, (med tanke på var vi tävlade). Paraklassen vann Michael Johansson.
 
Efter lite lunch besökte vi Vilenica grottorna. Ett stort grottsystem i kalkstens miljö med fantastiska stalaktiter och stalagmiter, (fråga mig inte vilket som är vilket, blandar alltid ihop dem) 72meter under marknivå men ett fantastiskt grottsystem och guiderna kunde berätta intressanta fakta. Imponerande.











Kan ni hitta djävulen? Vi besökte honom och kom levande därifrån.

När vi kom upp skulle vi ha gjort en natt tävling, alla var i alla fall inställda på det. Då kom tävlingsledningen och berättade att tävlingen blivit inställd p g a tekniskt  fel, i det här fallet hade banläggaren glömt att ta bort prickarna som symboliserade skärmplaceringarna från tävlingskartorna. Men då kunde några av oss, en del stannade kvar och gick banan som träning, åka till hotellet och äta god mat och dricka lite mer av hotellets egentillverkade öl. Det kallade vi för ”uppladdning inför söndagens tävling”.

Den uppladdningen fungerade inte riktigt för min del, men ändå, 24 poäng av 28 får jag vara nöjd med, med tanke på hur finskuren och svårläst terrängen var, med mycket karstterräng som fanns. En svårighet bestod i att lista ut vilka av stenarna som var ritade som sten, stenblock eller svarta streck, då många av stenformationerna var långsmala. Men ett mycket trevligt område och mycket rolig kartläsning.


Vann den öppna klassen denna dag gjorde italienaren Remo Madella som gick förbi Lennart och blev totalsegrare. Paralympic klassen vann återigen Michael på full pott. Bara han och lite överaskande, men inte desto mindre roligt, Kjell Larsson fick full pott av svenskarna.

Efter prisutdelningen åkte tillbaka mot Venedig och checkade in på ett hotell strax bredvid Marco Polo flygplatsen, och det visade sig vara en riktig hit. Stället hette Agriturismo Ca´Tessera B&B. Vi upptäckte att de hade en pool i källaren, och inte bara Gustav hade roligt i den. Sen var det god mat (igen) och Johan var i sitt esse, i Italien med italienska viner som han verkligen kan.  
 
                                                     Ägarna till hotellet vid flygplatsen
 
På måndag morgon åkte vi från väst in till Venedig och gjorde lite sitghseeing. Venedig bör man besöka, åtminstone en gång i livet. Vi gick till Rialtobron och Marcusplatsen (naturligtvis)och tog sedanen båttaxitur genom Canal Grande och fick oss till livs mycket info om Venedig, väldigt intressant. Men dyrt, 90 Euro ville han ha, men va fan, nåt sånt upplever man inte varje dag.


 Venedig är maskeradernas stad.
 Marcusplatsen.


 San Giorgo Maggoire kyrkan.
 Doge palatset.

 Om jag fattade rätt var det detta hotell Angelina Jolie och Johnny Depp besökte i "The Tourist".
 Rialto bron.
 
Hem flög vi över Alperna, mellanlandade i Munchen, och kom hem till Göteborg med fyra grader och regn. Skönt att komma hem till ett väder man känner igen….

fredag 14 oktober 2016

Kampala

Har nu varit hemma en vecka, och fick inte bara med min fina minnen och en och annan halvhyfsad bild, utan även en rejäl förkylning. Har inte orkat sortera de sista bilderna, förrän nu, eller ens ta hand om så mycket av smutstvätten. Tur att Emil bor hemma och sköter en del av markservicen.
 
På lördagen åkte vi från Front Portal mot Kampala på nåt som var rena lyxvägen mot vad vi har varit vana vid under två veckor.
Resan tog nästan fem timmar så vi behövde stanna och äta lunch i Mobende. Vi prövade på en typisk ugandisk snabbmat, Rolex. Det är en slags omelett inrullad i ett slag fajitabröd, Rolled eggs, Rolex. Så Erik och Mackan har missat en av de 99 saker man måste göra, äta en Rolex i Mobende, Uganda.

Ju närmare Kampala vi kom, desto mer ökade trafiken, och om det i Kigali var kaotiskt, så var det ingenting mot hur det var i Kampala. Visserligen är väl innevånarna i Kampala minst dubbelt så många, men här verkade det absolut inga trafikregler tycktes efterlevas. Ändå sa de som var mer resvana än mig, att de varit i flera städer som var värre. Och naturligtvis så råkade en av våra bussar ut för en olycka, ingen skadades turligt nog, men det dröjde flera timmar innan de kom till hotellet. Men av någon anledning så hade här minst 5 procent av motorcyklisterna hjälm på huvudet...

 Utsikt över Kampala från en av de många kullar som den består av. Vi gjorde en runda genom staden för att se några sevärdheter, men några var stängda, bl a den gamla kungagravarna som är ett UNESCO världsarv. Ugandas national muséum var dock öppet, men lite malätet, men Franz tyckte dock att musikavdelningen var rolig.

På väg till Entebbe flygplats åkte vi förbi ännu en ny trafikolycka, men också Kampalas brandstation. Vi fick också känna på vattnet i Viktoriasjön, hade vi haft mer tid hade vi bandat, för vattnet var varmt och inbjudande, hur hälsosamt däremot vet jag inte.

 
En underbar resa, med många intryck, nya trevliga bekantskaper. Vår svenske reseledare Mikael försökte hålla reda på oss, ibland lyckades han, våra chaufförer från Kazingatours David, Innocent, Jacob och Fred var kunniga och mycket trevliga.
 
Bosse

 

 

fredag 7 oktober 2016

7/10

Den normala standarden på vägarna här nere är urusel, vägen genom Queen Elizabeth NP är ännu sämre. Den var ändå asfalterad, men inte underhållen sen sist.  Det var ingen ide att väja för en grop för då körde man ner i en annan. De flesta valde att köra utanför vägbanan, om man kan kalla den vägren vet jag inte, men sannolikheten att få möte just där var stor. Hade det varit i Sverige hade vägdirektören knapp fått nytt jobb någonstans. Vi fick två förklaringar till varför det var så. Ena gick ut på att det var byråkratiskt käbbel mellan nationalparken och distriktsmyndigheterna, den andra var att i detta område hade majoriteten i förra presidentvalet röstat på mot kandidaten, vi körde upp mot Fort Portal, och där höll de på med ett enormt vägbygge. Där hade man enligt den andra förklaringen valt att lägga sin röst på den sittande presidenten. Vilket som stämde fick vi ingen klarhet i.  Men ett bra tips för vägbyggare i Sverige. Lägg ut en sträng med hårt packad grus var hundrade meter, så kommer ingen att köra för fort förbi ett vägbygge eller vägreparation. Garanterat.

Hur som helst var vyerna lika betagande som i övriga landet.


 Den här utsikten pryder landets 20000 shilling sedlar.
 
Vi passerade också ekvatorn på väg norrut.
 
Var som helst kunde man när som helst stöta på karavaner av cyklar fullpackade med varor så att man inte kunde cykla, utan man fick vara två för att putta på. Eller också kunde man se tre personer på en motorcykel, och den som satt längst bak med ett spädbarn på armen. Och alla utan hjälm. Boskapsdjur kunde man stöta på överallt, antingen mitt i vägen, eller betande längs vägen, oftast med någon som höll vakt.
Stadslivet är kaotiskt, bilar och folk överallt, trångt och stökigt, men på något sätt charmigt. Alla verkar vänliga, kanske inte för det är rätt tätt med beväpnade vakter och poliser.

 

Schimpansturen

Sista djungel turen var en schimpanssafari. Tre timmar var vi ute, och vi såg många individer, både högt upp i träden, där de företrädesvis åt fikon. Vi fick passa oss så de inte kastade ner frukt på oss, eller kissade för den delen. Till slut kom de ner på marken och vi fick några riktigt bra närbilder.




Enligt vakten har schimpansen bara två naturliga fiender, örnar och boa ormar. Tjuvskytte verkar inte vara något stort problem, Uganda Wildlife Authority verkar ha bra koll på det.
Just nu när jag skriver detta kommer en rejäl åskskur, så kvällen verkar bli bra.
Nu återstår bara resan till Kampala och hemresa sent söndag kväll