fredag 14 oktober 2016

Kampala

Har nu varit hemma en vecka, och fick inte bara med min fina minnen och en och annan halvhyfsad bild, utan även en rejäl förkylning. Har inte orkat sortera de sista bilderna, förrän nu, eller ens ta hand om så mycket av smutstvätten. Tur att Emil bor hemma och sköter en del av markservicen.
 
På lördagen åkte vi från Front Portal mot Kampala på nåt som var rena lyxvägen mot vad vi har varit vana vid under två veckor.
Resan tog nästan fem timmar så vi behövde stanna och äta lunch i Mobende. Vi prövade på en typisk ugandisk snabbmat, Rolex. Det är en slags omelett inrullad i ett slag fajitabröd, Rolled eggs, Rolex. Så Erik och Mackan har missat en av de 99 saker man måste göra, äta en Rolex i Mobende, Uganda.

Ju närmare Kampala vi kom, desto mer ökade trafiken, och om det i Kigali var kaotiskt, så var det ingenting mot hur det var i Kampala. Visserligen är väl innevånarna i Kampala minst dubbelt så många, men här verkade det absolut inga trafikregler tycktes efterlevas. Ändå sa de som var mer resvana än mig, att de varit i flera städer som var värre. Och naturligtvis så råkade en av våra bussar ut för en olycka, ingen skadades turligt nog, men det dröjde flera timmar innan de kom till hotellet. Men av någon anledning så hade här minst 5 procent av motorcyklisterna hjälm på huvudet...

 Utsikt över Kampala från en av de många kullar som den består av. Vi gjorde en runda genom staden för att se några sevärdheter, men några var stängda, bl a den gamla kungagravarna som är ett UNESCO världsarv. Ugandas national muséum var dock öppet, men lite malätet, men Franz tyckte dock att musikavdelningen var rolig.

På väg till Entebbe flygplats åkte vi förbi ännu en ny trafikolycka, men också Kampalas brandstation. Vi fick också känna på vattnet i Viktoriasjön, hade vi haft mer tid hade vi bandat, för vattnet var varmt och inbjudande, hur hälsosamt däremot vet jag inte.

 
En underbar resa, med många intryck, nya trevliga bekantskaper. Vår svenske reseledare Mikael försökte hålla reda på oss, ibland lyckades han, våra chaufförer från Kazingatours David, Innocent, Jacob och Fred var kunniga och mycket trevliga.
 
Bosse

 

 

fredag 7 oktober 2016

7/10

Den normala standarden på vägarna här nere är urusel, vägen genom Queen Elizabeth NP är ännu sämre. Den var ändå asfalterad, men inte underhållen sen sist.  Det var ingen ide att väja för en grop för då körde man ner i en annan. De flesta valde att köra utanför vägbanan, om man kan kalla den vägren vet jag inte, men sannolikheten att få möte just där var stor. Hade det varit i Sverige hade vägdirektören knapp fått nytt jobb någonstans. Vi fick två förklaringar till varför det var så. Ena gick ut på att det var byråkratiskt käbbel mellan nationalparken och distriktsmyndigheterna, den andra var att i detta område hade majoriteten i förra presidentvalet röstat på mot kandidaten, vi körde upp mot Fort Portal, och där höll de på med ett enormt vägbygge. Där hade man enligt den andra förklaringen valt att lägga sin röst på den sittande presidenten. Vilket som stämde fick vi ingen klarhet i.  Men ett bra tips för vägbyggare i Sverige. Lägg ut en sträng med hårt packad grus var hundrade meter, så kommer ingen att köra för fort förbi ett vägbygge eller vägreparation. Garanterat.

Hur som helst var vyerna lika betagande som i övriga landet.


 Den här utsikten pryder landets 20000 shilling sedlar.
 
Vi passerade också ekvatorn på väg norrut.
 
Var som helst kunde man när som helst stöta på karavaner av cyklar fullpackade med varor så att man inte kunde cykla, utan man fick vara två för att putta på. Eller också kunde man se tre personer på en motorcykel, och den som satt längst bak med ett spädbarn på armen. Och alla utan hjälm. Boskapsdjur kunde man stöta på överallt, antingen mitt i vägen, eller betande längs vägen, oftast med någon som höll vakt.
Stadslivet är kaotiskt, bilar och folk överallt, trångt och stökigt, men på något sätt charmigt. Alla verkar vänliga, kanske inte för det är rätt tätt med beväpnade vakter och poliser.

 

Schimpansturen

Sista djungel turen var en schimpanssafari. Tre timmar var vi ute, och vi såg många individer, både högt upp i träden, där de företrädesvis åt fikon. Vi fick passa oss så de inte kastade ner frukt på oss, eller kissade för den delen. Till slut kom de ner på marken och vi fick några riktigt bra närbilder.




Enligt vakten har schimpansen bara två naturliga fiender, örnar och boa ormar. Tjuvskytte verkar inte vara något stort problem, Uganda Wildlife Authority verkar ha bra koll på det.
Just nu när jag skriver detta kommer en rejäl åskskur, så kvällen verkar bli bra.
Nu återstår bara resan till Kampala och hemresa sent söndag kväll
 
 
 
 
 

 

 

torsdag 6 oktober 2016

Game drive


Vi har nu några dagar ägnat oss åt game drive, eller djurspaning på savannen kan man också säga. Chaufförerna har öppnat taket på bussarna så man kan få lite bättre överblick. Vi har gjort några turer runt Queen Elizabeth NP, och det är ju inte Serengetti precis, så artrikedomen är inte så stor. Till exempel, så är noshörningen utrotad, i alla fall i de här trakterna av Uganda. Så ”Big five” kan bli svår att räkna in alla. Även ”Ugly five” kan bli svår då Gnun inte lär finnas i de här trakterna. Men desto fler fågelarter fanns att titta på.
 

 



 





 
 
 
Här är ett exempel på den relativt vanliga arten Muzungo.
( Muzungo är den lokala befolkningens generaliserande beteckning på vit västerlänning.)
 
Båtfärden på Kizinga kanalen var en riktig höjdare. Lokala guider som visste precis att berätta om varje djur vi for förbi, vare det gällde fåglar eller fyrfota djur. 
 


 Till och med här i Uganda har dom "Ålekråker".
 

Vad som väntar nu är en del transporter och schimpans spaning.
 

måndag 3 oktober 2016

Uganda

Nu har vi bott på lodger några dagar där tillgången på Wi-Fi inte har varit den bästa. Vi lämnade Rwanda och då blev det lite administrativt vid gränsövergången, och när jag skulle växla kvarvarande rwandisk valuta till ugandiska shilling fick jag växlat av nån gentleman som gick runt med gedigen sedelbunt, jag fick lika stor summa tillbaks, men fick reda på senare att jag skulle fått 3 gånger så mycket. Lurad… men det var bara frågan om 30 spänn. Men på det riktiga växlingskontoret blev man nästan miljonär av 300 dollar.

Vi fortsatte sedan, och vägen bjöd på den ena otroliga vyn efter den andra, mot en Batwa by, det är den ursprungliga djungelbefolkningen som tidigare kallades för pygméer, det är en förlegad och nedsättande benämning, och det råder fortfarande fördommar och vanföreställningar om detta folk, bland annat så skall en man kunna bli botad från AIDS om han har samlag med en Twa kvinna…..
By befolkningen var mycket gästvänliga och de visade oss runt i byn, vi fick se deras hus och hur de bodde tidigare, de bjöd på sång och de förevisade lite lokala danser. Det var enligt våra chaufförer inte den by vi ursprungligen skulle ha besökt, så upplägget var mycket spontanare än i vanliga fall. Batwas är ursprungligen ett nomadiserande djungelfolk, men eftersom så mycket av djungeln har blivit jordbruksmark, eller nationalparker så får de statligt medel att bli mer bofasta och leva mer av jordbruk.
De bodde nu med bedårande utsikt över Bunyonyi sjön, frågan är hur hög deras bostadskatt skulle blivit om svenska taxeringsmyndigheter fått härja fritt.
 
 
 
Senare på eftermiddagen kom vi fram till övernattningen som låg på en ö i Bunyonyi sjön, det är världens tredje och Afrikas andra djupaste sjö. Natures Prime Island hette lodgen som är känd för sitt fågelliv.
Färjeläget till Natures Prime Island. 

Detta är en Blåmes. Äntligen har jag fått upprättelse för debacklet i Postkodmiljonären där dom påstod att blåmesen hade gult bröst.

 
Nästa dag fick vi besöka Davids, en av chaufförerna, hemby, han har ambitioner att bli lokalpolitiker, är universitetsutbildad i turism och en driftig entreprenör, och han har han snappat upp olika idéer som han försöker omsätta i byn där han driver skola och ett slags experimentellt jordbruk.
Vår chaufför David, hans son Jason och hans fru Beninah.
 
 Efter det bar det av uppåt till Bwindi bergen, längs med hissnade bergsvägar, och ännu mer otroliga vyer. Gorilla Mist Lodge heter stället och de dimhöljda bergen gör skäl för sitt namn. Lodgerna är spartanska, men fräscha, behöver man duscha varmt får man säga till om ett klockslag, stå styr personalen om att man får varmvatten till just sin lodge. De tillhandahöll även varmvatten flaskor till sängarna, då det på ca 2500 meter inte är överdrivet varmt på nätterna.
 Här syns gränsen tydligt mellan Bwindi parken och odlingsmarken. Man brukar ha teplantager närmast gränsen, då djuren inte tycker om att äta teplantorna och hindras därmed att komma över till befolkade områden


 

 
En av skillnaderan mellan Rwanda och Uganda är trafiken, dels är det vänstertrafik i Uganda, men också nästan ingen av motorcyklisterna som bär hjälm. Sannolikheten att man ska träffa på någon som bär hjälm finns inte, fast bara lite. Man har här också mängder med uppbyggda gupp av asfaltsträngar, ibland fem i rad. Nu är det inte det som kallas ”African massage”, det är det dåligt underhållna vägarna, men skumpigt blir det ändå.
Gorilla turen.
Efter ännu en natt med hällande störtregn, även på ön slog regnet ner som spön i backen, var det dags för resans höjdpunkt. Möte med bergsgorillorna. Om bambudjungeln i Virunga var tät så var denna skog på sina ställen ännu tätare. Vi fick dela upp oss i olika grupper efter förmodad kondition, men det slog inte så väl ut, vi med bäst kondition (jo faktiskt så var jag blad de bäst tränade) kom tillbaka efter bara två timmar och då hann vi med en helt magisk timme med bergsgorillorna. Den grupp som skulle få en lättare tur fick vara ute tre timmar längre.
 En av de yngre gorillahannarna gjorde vad vi uppfattade som ett utfall mot oss, han grep tag i ett litet träd som han med lätthet knäckte och höll på att krocka med en av deltagarna. Den lokale guiden sa att det hela bara var på skoj från gorillans sida. Lite senare strök silverryggen upp bakom en av de kvinnliga deltagarna, de snuddade nästan vid varandra. Det tog ett tag innan hon kunde prata normalt igen. Spektakulärt och oförglömligt var det i alla fall.





Silverryggen.