Första djungelvandringen

 

I dag var första gången vi gav oss ut på vandring, det var också första dagen när magen inte var riktigt som den skulle. Motezumas hämnd kallas det väl inte på denna kontinent, men ni fattar...

Vi fick ha med oss kopia på passet, för uppe i djungel är vi faktiskt inne i Kongo. Potatis odlingarna går nästan upp till gränsen. Faktisk så kommer 90 % av Rwandas potatis produktion från denna region. Väl inne i djungeln möttes vi av tät, och då menar jag tät, bambuskog. Orienteringskartan hade varit mörkgrön. Den största delen av den odlade marken hade varit tät bambuskog.

Beväpnade vakter mötte upp, då det kunde hända att vi fick stöta på både buffel och elefant. Vakterna hade varit ute på morgonen och lokaliserat Gulmarkattorna som var det vi var ute efter idag. De var svåra att se ordentligt då de satt högt uppe i bambuträden, men några lyckades på riktigt fina bilder, jag hittade då inga fina vinklar. De är endemiska och finns bara i Virunga bergen

Efter lunchen åkte vi till en lodge högt uppe på en åsrygg där man hade fina vyer över två stora sjöar som kallas Tvillingsjöarna och även fin vy mot en av de högsta utdöda vulkanerna, Mt Muhabura.

När vi har åkt igenom Ruhengeri och Kinigi, de två stora samhällena här uppe, såg vi inte bara fler motorcyckeltaxi utan även cykeltaxi, de kunde transportera inte bara passagerare utan även varor av alla slag, t ex potatissäckar modell större.

Vi fick också veta av guiden att samhället inte heter Ruhengeri längre utan Muzanze, anledningen var att Ruhegeri betyder platsen där många dött, så presidenten lät bestämma att Ruhengeri och även andra platser i Rwanda fick byta namn. Muzanze betyder något i stil med Mötesplats, t ex en plats där man möter de vilda djuren. Ett annat exempel var Kigalis flygplats som hette i översättning,

"En gravplats", där skulle man ju inte vilja hamna efter en flyplanslandning.....

 

Morgondimman lättar

Vår lokale guide Cully med Mt Sabyinyo i bakgrunden.

Överallt dessa barn som vill hälsa, de är ute vid åkrarna där deras föräldrar arbetar.

 

 

 

 

 



 

 

I morgon fortsätter vi resan in i Uganda.

 

 

Resan till Ruhengeri

Idag gick resan åt nord väst från Kigali, upp mot gränstrakterna mellan Rwanda Kongo och Uganda. Det gick stadigt uppåt och vi passerade på några ställen över 2200 meter, den bördiga röda jorden var allestädes närvarande, och nästan varenda bergssluttning var uppodlade med olika grödor, och folk överallt, Rwanda är ett av Afrikas mest tättbefolkade länder. Väl framme i Ruhengeri stannade vi till vid det hotell där Dian Fossey brukade bo när hon inte var uppe hos sina gorillor på Virunga bergen, ett bergsområde med att antal utdöda vulkantoppar. efter det checkade vi in och fortsatte till en lokal marknad, där såldes allt möjligt i trånga stånd under tak eller under himlen. Den svenska brandmyndigheten hade aldrig godkänt ett sånt tillhåll...

Innan vi åkte från Kigali besökte vi en lokal hantverksmarknad, eller turistfälla, välj vilket ni tror passar, utan för stod det mängder av motorcykel taxi.

Det hade hänt en olycka utanför den marknaden, en åttaårig pojke hade tydligen dragits med när flodbrinken hade rasat efter en kraftig åskskur, jag såg inte själv men det sas att det inte gick så bra. Och precis som hemma i Sverige flockades det en mängd nyfikna som skulle titta efter vad som hänt.

 

  Alla sätt är bra utom de dåliga..

 Hotellrummet som Dian Fossey bodde på ibland.

Om man fotograferar människor är det bra om man frågar personen i fråga om det är okey, det är inte alla som uppskattar att man tränger sig på. Då får man respektera det och låta bli.

 

 

De dimhöljda bergen där gorillorna finns. Där skall vi dock imorgon inte titta på gorillorna utan

bl a på guldmarkattor.

När man är utomlands måste man pröva på det lokala köket.

Kigali Rwanda

Första dagen på resan spenderade vi i Rwandas huvudstad Kigali. Landet kallas allmänt för landet med de tusen bergen. Hotellet vi bodde på heter Hotel des milles Collines, vilket just betyder de tusen bergen.

Hotellet är väl bäst känt för att det blev en fristad under folkmordet 1994. De platser vi besökte hade alla anknytning till den händelsen.

Detta är ett minnesmärke över de tio belgiska soldater som mördades i inledningen av folkmordet. Jag går inte in på så mycket mer av händelserna, utan de som vill kan fördjupa sig på annat håll. 

Vi fortsatte till minnesplatsen över folkmordet, där det fanns ett museum över händelsen och även över de andra stora folkmorden under 1900 talet. Det var en oerhört stark upplevelse och man gick därifrån väldigt nära till tårar. Hur man överhuvudtaget kan behandla andra människor på ett sådant sätt för att de har ett annat etniskt ursprung är för mig helt obegripligt. 

Utanför museet fanns en begravningsplats för ungefär 200 000 av de närmare miljonen människor som mördades under folkmordet. 

Annars, i Kigali bor det ungefär två miljoner människor, och det märktes, trafik situationen va minst sagt kaotisk och tutan var väl den viktigaste utrustningen på bilarna och motorcyklarna. Ändå sa chauffören att det händer förhållandevis få dödsolyckor, det är värre i Uganda.  Fast vad han menade med få vet man ju inte. Det myllrande av mororcykeltaxi, och något som slog mig var att jag inte såg någon som inte hade hjälm på sig. Däremot såg jag ingen av gångtrafikanterna som hade reflex.

Att Kigali består av många kullar var uppenbart och staden ligger på ca 1400 meter.

 Hotellet var riktigt fräscht och nya blommor varje morgon, men vad man ska Kalla denna blomma vet jag inte...

Utsikt från hotellet över ett mörkt Kigali, kvällarna kommer fort här nere, redan vid sextiden är det kolmörkt. I morgon åker vi upp mot Ruhengeri och Volcanos National parc. 

VM är över

Så är då VM över, en vecka har gått och livet har börjat återgå till det normala igen. Många har hjälpt till för att det skulle bli så lyckat som det blev, Tomas och Ann Sofi har lagt ner ett otroligt jobb för att få organisationen att fungera. Jag vill nämna några som hjälpt mig i banläggningen, Bernt Gustafsson, Flundrehof som var nationell kontrollant, Bengt Karlsson, Idefjorden som var min assisterande, Roger Borg, Kungälv, som ställt upp under hela året  när jag behövt hjälp med terrängkontroll, Knut Ovesen, Lardal Norge, som fungerat som min mentor, då min internationelle kontrollant Libor Forst ju bor i Tjeckien. Ni andra som hjälpt mig under banläggningsprocessen, och som kontrollutsättare under VM veckan, TACK.
Jag fick många fina kommentarer för banorna, och kartorna som Göran Olsson ritat fick beröm. Men då det ju det inte finns några 100% perfekta kartor så var det några som klagade på några kontroller, och vi fick stryka en kontroll där kartan inte var helt perfekt. Men jag hade totalt 163 kontroller, och att vi inte kollat just den kontrollen till fyllest må väl vara hänt.
Den finaste kommentaren jag fick för banläggningen var från tjeckiskan Jana Kostova, som sitter i rullstol, hon sa, "På den här banan kände jag att jag inte hade någon nackdel av att sitta i rullstol."
Det värmde.

Jag fotograferade inte så mycket, många andra gjorde det, men jag hittade dessa motiv.

 

Då det nu faktiskt finns ett liv efter VM, ett tag tvivlade jag, så är nästa evenemang Nordiska landskapen i Halden. Efter det åker jag på semester till Rwanda och Uganda. Eftersom jag fått höra att jag inte åker nånstans om det inte har med PreO att göra, spred ut ett rykte att jag fått i uppdrag av IOF att hjälpa till att introducera PreO sporten i Centralafrika. Några gick på det. Nej, det är en safari resa som Kontiki-Resor arrangerar, makarna Rydenstam från Härnäset åker också med. Bergsgorillorna på Virungabergen blir en höjdpunkt. Har tänkt skriva och lägga ut bilder under resan där det finns tillgång till Wi Fi.