Resan till Ruhengeri

Idag gick resan åt nord väst från Kigali, upp mot gränstrakterna mellan Rwanda Kongo och Uganda. Det gick stadigt uppåt och vi passerade på några ställen över 2200 meter, den bördiga röda jorden var allestädes närvarande, och nästan varenda bergssluttning var uppodlade med olika grödor, och folk överallt, Rwanda är ett av Afrikas mest tättbefolkade länder. Väl framme i Ruhengeri stannade vi till vid det hotell där Dian Fossey brukade bo när hon inte var uppe hos sina gorillor på Virunga bergen, ett bergsområde med att antal utdöda vulkantoppar. efter det checkade vi in och fortsatte till en lokal marknad, där såldes allt möjligt i trånga stånd under tak eller under himlen. Den svenska brandmyndigheten hade aldrig godkänt ett sånt tillhåll...

Innan vi åkte från Kigali besökte vi en lokal hantverksmarknad, eller turistfälla, välj vilket ni tror passar, utan för stod det mängder av motorcykel taxi.

Det hade hänt en olycka utanför den marknaden, en åttaårig pojke hade tydligen dragits med när flodbrinken hade rasat efter en kraftig åskskur, jag såg inte själv men det sas att det inte gick så bra. Och precis som hemma i Sverige flockades det en mängd nyfikna som skulle titta efter vad som hänt.

 

  Alla sätt är bra utom de dåliga..

 Hotellrummet som Dian Fossey bodde på ibland.

Om man fotograferar människor är det bra om man frågar personen i fråga om det är okey, det är inte alla som uppskattar att man tränger sig på. Då får man respektera det och låta bli.

 

 

De dimhöljda bergen där gorillorna finns. Där skall vi dock imorgon inte titta på gorillorna utan

bl a på guldmarkattor.

När man är utomlands måste man pröva på det lokala köket.

Kigali Rwanda

Första dagen på resan spenderade vi i Rwandas huvudstad Kigali. Landet kallas allmänt för landet med de tusen bergen. Hotellet vi bodde på heter Hotel des milles Collines, vilket just betyder de tusen bergen.

Hotellet är väl bäst känt för att det blev en fristad under folkmordet 1994. De platser vi besökte hade alla anknytning till den händelsen.

Detta är ett minnesmärke över de tio belgiska soldater som mördades i inledningen av folkmordet. Jag går inte in på så mycket mer av händelserna, utan de som vill kan fördjupa sig på annat håll. 

Vi fortsatte till minnesplatsen över folkmordet, där det fanns ett museum över händelsen och även över de andra stora folkmorden under 1900 talet. Det var en oerhört stark upplevelse och man gick därifrån väldigt nära till tårar. Hur man överhuvudtaget kan behandla andra människor på ett sådant sätt för att de har ett annat etniskt ursprung är för mig helt obegripligt. 

Utanför museet fanns en begravningsplats för ungefär 200 000 av de närmare miljonen människor som mördades under folkmordet. 

Annars, i Kigali bor det ungefär två miljoner människor, och det märktes, trafik situationen va minst sagt kaotisk och tutan var väl den viktigaste utrustningen på bilarna och motorcyklarna. Ändå sa chauffören att det händer förhållandevis få dödsolyckor, det är värre i Uganda.  Fast vad han menade med få vet man ju inte. Det myllrande av mororcykeltaxi, och något som slog mig var att jag inte såg någon som inte hade hjälm på sig. Däremot såg jag ingen av gångtrafikanterna som hade reflex.

Att Kigali består av många kullar var uppenbart och staden ligger på ca 1400 meter.

 Hotellet var riktigt fräscht och nya blommor varje morgon, men vad man ska Kalla denna blomma vet jag inte...

Utsikt från hotellet över ett mörkt Kigali, kvällarna kommer fort här nere, redan vid sextiden är det kolmörkt. I morgon åker vi upp mot Ruhengeri och Volcanos National parc. 

VM är över

Så är då VM över, en vecka har gått och livet har börjat återgå till det normala igen. Många har hjälpt till för att det skulle bli så lyckat som det blev, Tomas och Ann Sofi har lagt ner ett otroligt jobb för att få organisationen att fungera. Jag vill nämna några som hjälpt mig i banläggningen, Bernt Gustafsson, Flundrehof som var nationell kontrollant, Bengt Karlsson, Idefjorden som var min assisterande, Roger Borg, Kungälv, som ställt upp under hela året  när jag behövt hjälp med terrängkontroll, Knut Ovesen, Lardal Norge, som fungerat som min mentor, då min internationelle kontrollant Libor Forst ju bor i Tjeckien. Ni andra som hjälpt mig under banläggningsprocessen, och som kontrollutsättare under VM veckan, TACK.
Jag fick många fina kommentarer för banorna, och kartorna som Göran Olsson ritat fick beröm. Men då det ju det inte finns några 100% perfekta kartor så var det några som klagade på några kontroller, och vi fick stryka en kontroll där kartan inte var helt perfekt. Men jag hade totalt 163 kontroller, och att vi inte kollat just den kontrollen till fyllest må väl vara hänt.
Den finaste kommentaren jag fick för banläggningen var från tjeckiskan Jana Kostova, som sitter i rullstol, hon sa, "På den här banan kände jag att jag inte hade någon nackdel av att sitta i rullstol."
Det värmde.

Jag fotograferade inte så mycket, många andra gjorde det, men jag hittade dessa motiv.

 

Då det nu faktiskt finns ett liv efter VM, ett tag tvivlade jag, så är nästa evenemang Nordiska landskapen i Halden. Efter det åker jag på semester till Rwanda och Uganda. Eftersom jag fått höra att jag inte åker nånstans om det inte har med PreO att göra, spred ut ett rykte att jag fått i uppdrag av IOF att hjälpa till att introducera PreO sporten i Centralafrika. Några gick på det. Nej, det är en safari resa som Kontiki-Resor arrangerar, makarna Rydenstam från Härnäset åker också med. Bergsgorillorna på Virungabergen blir en höjdpunkt. Har tänkt skriva och lägga ut bilder under resan där det finns tillgång till Wi Fi.

Myskoxsafari på Dovre

Jag mellanlandade i Dovre efter att besökt Jonathan i Stavanger, på väg till PreO tävlingar i Idre. Bodde på Hjerkinn vandrarhem, ett mysigt och fräscht ställe, tre mil norr om Dombås längs E6.

 Utsikt från vandrarhemmet.

Vi var ca 15 stycken som ingick på turen, vi åkte en bit norrut, för att bege oss nordväst upp på Dovrefjell. Vandrarhemmet ligger på drygt 1000 meters höjd och turen gick på stigar upp mot kanske 1150 meter med jämn stigning, t o m jag klarade av det så det var ingen tung vandring. Bäckarna som rann ner från fjällen var klara och friska, det smakade bättre än "Imsdal" faktiskt.

Vi skulle i möjligaste mån hålla oss längs stigarna för att skydda laven som renarna äter, den är ömtålig och växer långsamt.

Efter en och en halv timmes vandring fick vi syn på de första oxarna.

Fyra små svarta prickar på snöfläcken, guiden nämnde innan vi började vandringen att han lämnade ingen garanti för att vi skulle få se nån på närmare håll, men han avvek från stigen en stund, då han hade hört att en stor oxe kunde uppehålla sig i en dal längs med en bäck, och efter en stund fick vi syn på den.

Det är vanligt att myskoxen går runt och äter, nästan enbart gröna löv och ris, ingen lav, den klarar deras matsmältning inte av, sen kan den ligga och idissla nån tid, så vi backade undan och åt vår mat som vi hade med oss. Och sen..

 

Vi stannade här ett bra tag, då oxen inte verkade störas av vår närvaro, guiden sa att när myskoxen äter, då är den lugn, så det blev många fotografier. Klockan var inte så mycket, så vi fortsatte en bit längre uppåt fjället, kanske skulle vi få se fler, inget är säkert när det gäller vilda djur, kanske de finns bakom nästa ås, eller också 15 kilometer längre in åt fjället. Bakom nästa ås såg vi faktiskt två stycken som vilade på strandbrinken.

Guiden sa att sån här tur med oxar är det sällan man får, men han antydde att det är mycket han säger samma till varje tur han gör. Han var både rolig och kunnig. Vi var i varje fall mycket nöjda med dagens upplevelser, gott väder var det också, halvmulet och inte för varmt, inget regn och inte mycket vind heller.

Guiden Knut skär upp lite myskoxkorv så vi fick smaka, den var riktigt god. Gänget bestod av ett norskt par , en norsk familj, en belgisk familj, ett tyskt och ett österrikiskt par, och så jag.

Turen tog ungefär sju timmar, men det var det värt.

 

 

Näverkärr 28/3

Passade på denna fina vårdag att åka ut till naturreservatet vid Näverkärr, allra längst ut på Härnäset. Fick också testat min nya kamera, har köpt en fullformat Nikon D 750. Har kommit på att det går att ta dåliga bilder med den också, men ett och annat OK foto blir det också förhoppningsvis.

 Signe Benjour gjorde för Näverkärr, vad Calla Curman gjorde för Stångehuvud.

 Gården Näverkärr, det är dokumenterat att här bodde människor så tidigt som vikingatiden.

 Reservatet, det var blött efter påskens regnande, men lite trolsk stämning.

 Här kommer det att slå ut vitsippor om några veckor.

 Gamla träd får vara i fred.

 Alekärret ligger strax ovanför Karlsviken. Troligtvis kaveldunet som börjar sticka.

 Faktiskt så hade blåsippan slått ut nästan nere vid strandkanten. Hörde mängder med vår fåglar.

Bofink.

 Stenskvätta.

 Alkfågel. Den sjöng inte nånting.

 Rödhake.

Sädgäss.