Uganda

Nu har vi bott på lodger några dagar där tillgången på Wi-Fi inte har varit den bästa. Vi lämnade Rwanda och då blev det lite administrativt vid gränsövergången, och när jag skulle växla kvarvarande rwandisk valuta till ugandiska shilling fick jag växlat av nån gentleman som gick runt med gedigen sedelbunt, jag fick lika stor summa tillbaks, men fick reda på senare att jag skulle fått 3 gånger så mycket. Lurad… men det var bara frågan om 30 spänn. Men på det riktiga växlingskontoret blev man nästan miljonär av 300 dollar.

Vi fortsatte sedan, och vägen bjöd på den ena otroliga vyn efter den andra, mot en Batwa by, det är den ursprungliga djungelbefolkningen som tidigare kallades för pygméer, det är en förlegad och nedsättande benämning, och det råder fortfarande fördommar och vanföreställningar om detta folk, bland annat så skall en man kunna bli botad från AIDS om han har samlag med en Twa kvinna…..

By befolkningen var mycket gästvänliga och de visade oss runt i byn, vi fick se deras hus och hur de bodde tidigare, de bjöd på sång och de förevisade lite lokala danser. Det var enligt våra chaufförer inte den by vi ursprungligen skulle ha besökt, så upplägget var mycket spontanare än i vanliga fall. Batwas är ursprungligen ett nomadiserande djungelfolk, men eftersom så mycket av djungeln har blivit jordbruksmark, eller nationalparker så får de statligt medel att bli mer bofasta och leva mer av jordbruk.

De bodde nu med bedårande utsikt över Bunyonyi sjön, frågan är hur hög deras bostadskatt skulle blivit om svenska taxeringsmyndigheter fått härja fritt.

 

 

 

Senare på eftermiddagen kom vi fram till övernattningen som låg på en ö i Bunyonyi sjön, det är världens tredje och Afrikas andra djupaste sjö. Natures Prime Island hette lodgen som är känd för sitt fågelliv.

Färjeläget till Natures Prime Island. 

Detta är en Blåmes. Äntligen har jag fått upprättelse för debacklet i Postkodmiljonären där dom påstod att blåmesen hade gult bröst.

 

Nästa dag fick vi besöka Davids, en av chaufförerna, hemby, han har ambitioner att bli lokalpolitiker, är universitetsutbildad i turism och en driftig entreprenör, och han har han snappat upp olika idéer som han försöker omsätta i byn där han driver skola och ett slags experimentellt jordbruk.

Vår chaufför David, hans son Jason och hans fru Beninah.

 

 Efter det bar det av uppåt till Bwindi bergen, längs med hissnade bergsvägar, och ännu mer otroliga vyer. Gorilla Mist Lodge heter stället och de dimhöljda bergen gör skäl för sitt namn. Lodgerna är spartanska, men fräscha, behöver man duscha varmt får man säga till om ett klockslag, stå styr personalen om att man får varmvatten till just sin lodge. De tillhandahöll även varmvatten flaskor till sängarna, då det på ca 2500 meter inte är överdrivet varmt på nätterna.

 Här syns gränsen tydligt mellan Bwindi parken och odlingsmarken. Man brukar ha teplantager närmast gränsen, då djuren inte tycker om att äta teplantorna och hindras därmed att komma över till befolkade områden

 

 

En av skillnaderan mellan Rwanda och Uganda är trafiken, dels är det vänstertrafik i Uganda, men också nästan ingen av motorcyklisterna som bär hjälm. Sannolikheten att man ska träffa på någon som bär hjälm finns inte, fast bara lite. Man har här också mängder med uppbyggda gupp av asfaltsträngar, ibland fem i rad. Nu är det inte det som kallas ”African massage”, det är det dåligt underhållna vägarna, men skumpigt blir det ändå.

Gorilla turen.

Efter ännu en natt med hällande störtregn, även på ön slog regnet ner som spön i backen, var det dags för resans höjdpunkt. Möte med bergsgorillorna. Om bambudjungeln i Virunga var tät så var denna skog på sina ställen ännu tätare. Vi fick dela upp oss i olika grupper efter förmodad kondition, men det slog inte så väl ut, vi med bäst kondition (jo faktiskt så var jag blad de bäst tränade) kom tillbaka efter bara två timmar och då hann vi med en helt magisk timme med bergsgorillorna. Den grupp som skulle få en lättare tur fick vara ute tre timmar längre.

 En av de yngre gorillahannarna gjorde vad vi uppfattade som ett utfall mot oss, han grep tag i ett litet träd som han med lätthet knäckte och höll på att krocka med en av deltagarna. Den lokale guiden sa att det hela bara var på skoj från gorillans sida. Lite senare strök silverryggen upp bakom en av de kvinnliga deltagarna, de snuddade nästan vid varandra. Det tog ett tag innan hon kunde prata normalt igen. Spektakulärt och oförglömligt var det i alla fall.

Silverryggen.