En och en halv dag i Tortuguero

Långt ifrån all ära och redlighet ligger det lilla samhället Tortuguero. Dålig bilväg från allfarvägen, förbi flera bananplantager ligger en liten hamn där man fraktar turister en och en halv timma längs en meanderande flod som går längs Atlantkusten. Den etablerades i mitten av artonhundratalet av timmer fabrikanter som tog ut ädelträ ur djungeln, ett hårt och slitsamt arbete med ett klimat som inte var nådigt mot den utrustning som användes, fuktigheten gjorde att motorer , vinschar och dylikt rostade, så snart nog lades verksamheten ner. Fiske och samlande av sköldpaddsägg blev de rådande inkomsten. Numera är området runt Tortuguero en av Costa Ricas mest besökta nationalparker och turism är numera den dominerande näringen. Som överallt annars i Syd och Mellanamerika elsystemet mycket likt det amerikanska, stora härvor av elledningar som inte ser särskilt säkra ut, lika så är avloppsystemen underdimensionerade så man får tänka sig för att man inte spolar med något papper, annars kan den fastna och orsaka dräneringsstopp.
 Djurlivet är spektakulärt och rikt, ca 850 olika fågelarter t ex. Havssköldpaddor kommer upp på ständerna för att lägga ägg, både på öst och västkusten. Flera arter av vackra fjärilar och insekter finns också. Många olika sorters apor finns också. Det som skiljer de ifrån sina afrikanska kusiner är att de här ofta använder svansen som en extra griparm. Det största rovdjuret är Jaguaren, som är väldigt skygg, den lokala guiden har bara sett sju stycken på tjugo år. Men nu har han sett åtta! Vi var hela gruppen väldigt lyckligt lottade när det framför båten simmade en jaguar över floden.

Lite bilder.

Kokosvatten var väl inte så himla gott, men nu har man testat det också.

 Maskinrester från träindustrin.

 Atlantkusten, bränningarna hördes ständigt.

Denne lille grabb, lokal Tortuguerobo hade en svensk tröja på sig.

 Vår båtchaufför Primo, var mycket trevlig och utmärkt guide.

 Flera sorters hägrar, detta är en Blåhäger.

 Gamar fanns det gott om.

 Detta är en Oropendula fågel, en slags vävarfågel, hanen bygger bona och försöker locka till sig honor genom att göra looper runt en trädgren och skrika på ett sätt som bara honfåglarna tycks finna attraherande.

 Massa vackra blommor hörde till floran.

 Pelikaner.

 En spindelapa med unge.

 Lägg märke till hanspindeln ovanför honan.

Papegojor fanns också flera arter.

 En av många kungsfiskare.

Vrålapor fanns också även om vi ännu inte hört någon vråla på riktigt.

Jaguaren försvann in i den täta djungeln.

 Capucinapa med unge.

 Tukaner fanns det också gott om.

Kajmaer kan bli uppemot två meter, denna var dock inte riktigt så stor.

 Leguanr klättrade upp på höga grenar på morgonen för att värma sig i morgonsolen.

 Denna  bassikilsk  arten är vackert mönstrad.

I efter middag blir det ytterligare en båttur, för att i morgon tisdag åka upp i landet mot bergen med andra upplevelser utöver det vanliga.

Flyget till Costa Rica

Daniel körde ner mig till Landvetter, halv tre stod jag upp. Första etappen gick till Schiphol  Amsterdam. Sen blev det nästan 12 timmar till San Jose, som huvudstaden i Costa Rica heter. Tiden är sju timmar efter så klockan är nu 21 här, och hemma i Sverige är hon 4 på natten.
Vi flög över Storbritannien söder om Island och Grönland in över Kanada som var snöigt. Bitvis var det klar sikt nedåt trots att marschhöjden låg på nästan 12000 meter.

Sen ner längs USA kusten, man kunde se Long Island och hade jag suttit på andra sidan av planet hade man nog sett New York, vidare söderut med de långa sandöarna längs Virginias kust och Florida Keys, sen över Kuba. Lite tradigt att sitta så länge på flyget, men medresenärerna är trevliga och kul att få Kerstin som reseledare igen, hon ledde resan till Namibia Botswana hösten 2018.

Naturligt vis måste man testa det lokala köket i ett nytt land, och det gjorde en del av sällskapet  när vi fick en bit mat innan det är dags att lägga sig.

I morgon, den åttonde är det tidig uppstigning, klockan sex åker vi mot östkusten och Tortuguero.

Norge 9-11/8

Var i Norge och tävlade i helgen, det var Porsrunns OL som arrangerade med klanen Waaler i spetsen. Min släkt kommer från Sandöya utanför Brevik , som ligger i Porsgrunns kommun, så jag fick sova över hos onkel Harald och tante Marta. Deras dotter Torgun var på besök samma helg med sin man Arne, så det blev ett kärt återseende, då jag inte träffat Torgun på nästan 40 år. Jag och Torgun fick följa med kusinen Grete och hennes man Sturle i deras båt för en fin tur på fjorden. Här kommer lite bilder.

 Hamnen i Brevik.

 Turen gick in i fjorden förbi Oksöya.

 Strandskydd verkar inte finnas i Norge....

 Dikkon ligger längst norrut på Sandöya.

 Nästan varenda liten kobbe hade man byggt hus på, som flera bilder sen också visar.

Turen fortsatte mellan Klokkerholmen och Lövöya till höger.  

 Vi åkte in i Langgansfjorden till Auen. Där mormor Ingrids syster, tante Tora och hennes man Alf Auen bodde. Jag kommer ihåg grässluttningen upp mot huset, sen har jag fått berättat för mig att jag som kanske fyra eller femåring ställdes på köksbordet och sjöng "Bä bä vita lamm".

 Fina branta klippor fanns det gått om, då fjordarna är djupa här.

 Detta är infarten till Paradisbukta, en skyddad vik som är populär tilläggsplats för båtfolket.

 Vi såg Helgeroa, som jag minns var en populär "svordom", "Fytti H.... .

 Jag brukar se på den norska serien "Där ingen trodde folk kunde bo". Kaptenen på denna färja bor vid stället på nästa bild. Ett av avsnitten handlar om denne man.

 Kreativt sätt att bada.

 Inloppet till "Bukkesprang",  vid Aröya. Det sägs att en råbock en gång hoppat över här. I alla fall är den så smal att man såg flera skrapmärken från båtar som passerat.

 Langesund. 

 Hann inte få riktig bild på sälen.

 När ägaren till detta hus byggde fick han inte kapa tallen, så han fick bygga in den i verandan...

 På väg in i Sandöybukta blev det flera ignekänningar. Detta är Skives hus.

 Stammelands brygga med sitt röda hus som förr var ön handelsbod. Här köpte jag många "Kron Is".

 Detta är det hus som mormor och morfar bodde i. Här tillbringades många somrar på 60 talet. Numera bor min kusin Baro här.

 Sandöyas båtplats med Söndre Maiensväg precis innanför.

 Färjeläget på Sandöya, strax norrut vid kryssvägen bodde mormor i stort sett hela 70 talet.

Numera går det bilfärja till Sandöya, det upplevde aldrig jag. Förutom ifjol när jag stannade till på väg till Stavanger, var det 30 år sedan jag var iland på Sandöya. Breviks kyrka i bakgrunden.

Onkel Harald, Tante Marta, Torgun och hennes man Arne.
Tack för en mycket  trevlig vistelste hos er.

Hur gick det då med tävlingarna? Nja, banorna och kartorna var bra, men jag verkar inte kunna hålla koncentrationen uppe. På  PreOn blev det tre fel, TempOn gick enligt mina mått bra, hyfsat snabbt för mig, det var bara en station som inte fungerade, tre fel på den, annars låg en tredje plats inom räckhåll, nu blev det en sjätte plats och en vas/ölglas blev det i pris.

Fler trädgårdsbilder

Påfågelögans färgprakt är slående.

 

Även Stockrosens intima delar är vackra.



 

Kålfjärilar.

 

 

Humlebaggen vet jag inte om jag sett förut.